Charlotte tänker sova sjukt mycket i morgon men gå upp i tid till frukosten som jag serverar mig klockan 12.00.

Charlotte är på väg till Collage för att bli avtackad av kollegorna och fira min födelsedag!

Två bud på samma dag

Igår kväll fick jag ett telefonsamtal från en blomsterfirma som skulle kolla att de hade rätt adress till mig, och idag på förmiddagen ringde en annan budfirma som också skulle kolla adressen. Jag hade verkligen ingen aning om vem eller vilka som skulle vara avsändare till dessa försändelser, men jag fick antydan från vissa källor att Priatbyrån brukar vara generösa med blommor, och att det därmed skulle kunna vara Piratbyrån som skickar mig blommor i glädjen över att jag idag slutar jobba med upphovsrätt och fildelning. Men så var inte fallet. Det ena var en jättefin blomsterbukett från Folkrättsjuristen och hennes kille, och det andra var en ros och en stor ask belgisk choklad från Piloten med meddelandet att jag ska "Njuta av ledigheten". Det här var verkligen överraskande! Jag blev oerhört glad över att se två bud stå vid min dör och vänta på mig. Jag hade även fått grattiskort från Kulturvetaren och mamma och pappa. Tusen tack kära ni!

Födelsedagslunch på Grill

Jag, min vän Dalajuristen och Tore Kullgren åt idag lunch på Grill. Tore hade med sig en present till mig som han köpt i Japan när han var där och spelade in "Hjälp! Jag är med i en japansk TV-show" som börjar sändas nu snart. Det var en rosa Hello Kitty-burk, en jättesöt. Tore säger att burken är en matlåta som jag ska använda när jag nu blir arbetslös, men jag tror snarare att jag kommer förvara smycken i den. Under lunchen pratade vi bl.a. om Tores alla TV-uppdrag, och jag fick höra om den här Kjell Eriksson som jag skrev om som också var med i Japan, hur han är som person etc. Tore hade bara positiva och snälla saker att säga om honom. Tusen tack Tore och Dalajuristen för en trevlig lunch!

Jag fyller år och slutar på jobbet

"Det är bara att komma ihåg, att om man vill fortsätta se ung och smal ut, så är det bara att umgås med gamla, feta människor. Grattis på födelsedagen!"

Idag är det min födelsedag och jag blir helt överväldigad och glad över alla fina gratulationer som trillar in i både mobil, mail och på Facebook. Stort tack till er alla för uppvaktningen! Nästa år är det 30 som gäller, och jag kan inte förstå att jag då går in på ett nytt tiotal. Jag tyckte det var nyss som jag gick från 19 till 20.

Idag är det även sista dagen på jobbet och jag har precis packat ihop och städat ur hela mitt arbetsrum, rensat datorn och lagt in ett frånvaromeddelande i min mail. Nu kan jag verkligen inte jobba mer, och därför tycker jag det är helt okej att skriva detta blogginlägg på arbetstid. Ingen kan ju avskeda mig när jag redan är uppsagd.

Charlotte har tappat bort en av mina raggsockor som jag sover i, men tänker försöka sova i alla fall. Jag kommer ge duntofflorna en ärlig chans.

Charlotte tänker börja rubriktwittra mellan blogginläggen. Mycket roligare och snabbare än att skriva hela blogginlägg.

Djur som äter under vatten

Ikväll har jag tittar på naturprogrammet "Ekvatorn" på SVT2. Det kanske låter lite nördigt, men jag tycker faktiskt det är intressant med naturprogram om djur. Jag har ikväll sett kräldjur som äter alger under vattnet. De gnagde från botten och gapade så stort att det var fascinerade att de inte fick in vatten i munnen och drunknade. En människa skulle aldrig kunna gapa så stort och länge under vatten. De åt förbannat mycket också, de där kräldjuren. Till och med den svensktalande berättaren erkände att de där djuren, som såg ut som gigantiska salamandrar, var riktiga jävla matvrak som njöt av att okynnesäta och trycka i sig så mycket som möjligt. Men hon uttryckte det hela på ett lite finare sätt.

Drabbad av grov fantasilöshet

Jag ska på maskerad nu på fredag. Det är Fröken Sverige som bjudit med mig till en maskerad som kommer vara på Rose, och jag har aboslut ingen aning om vad jag ska klä ut mig till. Det här är väldigt prestation- och ångestladdat för min del, för om jag väl ska anstränga mig och bli bedömd därefter, som man blir av andras blickar speciellt när det är maskerad, så måste jag bara vara bra, eller gärna bäst. Det var väldigt länge sedan som jag var på maskerad, men de fem senaste gångerna har jag klätt ut mig till Bunny. Det är väldigt enkelt men samtidigt väldigt uppseendeväckande. Folk reagerar, tittar och ler. De kommer garanterat ihåg outfiten, den lämnar ingen oberörd. Enkelheten består av att jag bara behöver välja ut en korsett, jag har fem eller sex stycken från förr, och sen dra på mig nätstrumpbyxor, kaninöron, svans och höga klackar. Men tyvärr känns Bunny väldigt uttjatat för min del. Jag vill ha en ny utklädnad, men samtidigt har jag absolut ingen ekonomi till att gå och hyra en utklädnad eller köpa dyr rekvisita.

Kan ni inte hjälpa mig snälla läsare, vad hade ni klätt ut er till om ni var jag?

Nedskärningarna har trappats upp

Kläder, skor, smink, onödiga skönhetsprodukter, heminredning och köksprylar har jag bannlyst för länge sen, och nu har nedskärningarna trappats upp ytterligare ett steg. Jag har en lista i mitt huvud över saker som jag aboslut inte får köpa hem till kylskåpet från och med i övermorgon, som är min första dag som arbetslös. I listan ingår bl.a. all fom av ost, cashewnötter, ruccola, grapefrukt, avokado, dyr vegetarisk mat som t.ex. quorn och alla former av godis, inklusive choklad, och juice. Men en sak som jag aboslut inte kan skära ner på är silvershampo, och idag fick jag lov att fylla på i förrådet. Jag är mycket väl medveten om att det är väldigt dyrt med silvershampo, men jag svälter faktiskt hellre ihjäl än går runt med orangetonad hårbotten.

DJ Trexx regerar just nu

Jag tycker det är helt fantastiskt att pausunderhållningen från Melodifestivalen i form av Grotescos discoversion av "Tingeling" slår ut alla andra låtar från Melodifestivalen på olika topp- och försäljningslistor. Lika roligt är det, att det är den elaka ungen Mårten från den fantastiska TV-serien "Ebba och Didrik" som i märklig frisyr och dålig tandstatus gör raparen DJ Trexx. Michael Lindgren heter han på riktigt och är 31 år gammal. Han är min nya idol.

Jag hade kasettbandet med musiken från Ebba & Didrik, och den här koreografin till Beltulas "Lagt kort ligger" kommer jag ihåg än idag. Vi körde den varenda rast på lågstadiet, och jag var Betula för det var min bandspelare. Men jag var knappast så elak som den där Katarina.

En timme försvann

En gyllene helgregel som sitter kvar sen min tid som bartender är att alltid gå upp på rätt sida om tolvstrecket, d.v.s. efter tolv. Så i morse kände jag mig verkligen duktig när jag vaknade redan vid tio och gick upp för att baka scones, för att sen komma underfund med att klockan, till min besvikelse, skulle vridas fram en timme. På sconsen hade jag drottningsylt och brieost.


Jag hade ätit upp allt utom en halv scone när jag kom på att jag skulle fota.

Det blev mörkt

Så här såg det ut hemma hos mig under Earth hour. Tyvärr hade jag bara ljus så det räckte till en kandelaber på bardisken. Sushi och det fantastiska rödvinet Brolo di Campofiorin förgyllde kvällen.

Ännu en omstart

Innan jag ens hunnit hämta mig från gårdagen och förstått att den har passerat så är det helt plötsligt dags för nästa dag. Snart kommer Pudelprojektledaren hem till mig för att dricka vin och titta på Robinson, viket jag själv bestämt att vi ska se på utan att fråga Pudelprojektledaren. Ingen av oss orkar laga mat så vi ska handla något ute och ta med oss hem till mig. I såna här lägen är det fantastiskt med hämtmat, men ska jag vara ärlig så är min aptit fortfarande helt klart mycket begränsad.

Champagnemiddag

Gårdagens after work med champagnemiddag och Let's Dance blev väldigt lyckad. Alla var lugna och mycket städade. Det var ingen som spårade ur, ingen blev för berusad och alla gick hem i lagom tid med alla kläder och tillhörigheter med sig som de kom hit med. Det var heller ingen som däckade och aboslut ingen ballade ur totalt. Dryckesransoneringen var fastställd till en flaska bubbel per person och därefter hade vi en box rödvin att dricka. Delar av detta blogginlägg är skrivet på tvärt-om-språket, men ibland går det bara inte prata klarspråk. Ni skulle ha varit med istället.


Vi började med en flaska Bollinger innan vi satte oss till bords. Till varmrätt åt vi en jättegod rödbetspasta med rivna morötter, babyspenat och fetaost. Till dessert blev det varma persikor med smält choklad, vaniljglass och alldeles för lite grädde, som jag tyvärr inte hade tillräckligt av.

Den allvetande skräphögen

Om jag inte får ett nytt juristjobb snart och kan fortsätta kalla mig ”Biträdande jurist”, som det i dagsläget står på mitt visitkort, så bör min nya visitkortstitel helt naturligt bli ”Den allvetande skräphögen”. Folk verkar i alla fall tro att jag är en sådan, precis som i TV-serien Fragglarna, för jag får de mest konstiga frågor över mail som människor av någon anledning tycker att jag ska svara på.

Fråga: Hej! Jag har en fråga till dig, hoppas att du kan svara på den: Varför uttalar man e:et i Mariekex? Eller vet du någon annan som är språkvetare som kan svara på frågan? Tack på förhand, mvh N.N.

Svar: För att det heter Mariekex med e och att Marikex låter väldigt konstig och är svårt att uttala? Jag känner tyvärr ingen språkvetare, men för all del, maila någon annan bloggare som kanske känner någon.

Jag kanske också ska börja göra så faktiskt. Nästa gång jag vill veta något, t.ex. när tågen går eller vilket konsumentprisindex som gäller i Kina, då tänker jag inte ta reda på det själv, utan jag mailar till en slumpmässigt utvald bloggare och hoppas på svar. För det måste ju vara en förbannat bra, säker och snabb metod. Som kuriosa kan nämnas att jag fick det där mailet för en vecka sedan ungefär.

Fredagspub

Isen är fryst och glasen är putsade. Snart kommer fyra jurister hem till mig och ska dricka champagne. Vi ska fira att ett anställningskontrakt har undertecknats. Tyvärr är det inte jag som fått jobb, det är Rättvisejuristen som haft tur och slipper bli arbetslös. Som ni kanske förstår är det inte jag som bjuder på champagne, men jag har i alla fall köpt snacks för tvåhundra spänn.

Lailas rumpa i en Lambada

Jag förstår inte varför det helt plötsligt har utbrutit viss Lambadafeber? Det var säkert 3-4 år sedan jag hörde någon spela den gamla skakahöfter-dängan Lambada senast, men igår hörde jag låten först två gånger på radio, och sen i en butik. Den gamla videon andas helt klart grov 90-talsångest, och den där halvnakna rumpan ser ut som Laila Bagges. Jag hejar förresten på Laila i kvällen final av Let’s Dance.

Med undantag för TV-apparaten

Det där påhittet med ”Earth our” verkar ha fått stort genomslag. Tanken är att hela världen ska släcka ner allt elektriskt under en timme på lördag, och svenskarna verkar inte sena med att haka på. Till och med NK ska tydligen släcka ner, och landshövdingen i Falun har bjudit in till middag i mörker. Tyvärr blir dock tiden för hela manifestationen lite illa vald för Sveriges del. Timmen utan elprylar börjar nämligen klockan 20.30 på lördag – precis mitt i Expedition: Robinson. Jag kunde inte låta bli att skratta när jag hörde tiden. Tror ni svenska folket kommer titta en halvtimme på Robinson för att sen stänga av? Nej, jag tror knappast det va. Jag själv tänkte också släcka ner på lördag, men bara allt utom TV:n.

För mig är en tillvaro utan elektricitet i och för sig inget konstigt. Det är så jag lever på somrarna uppe i fäboden i Älvdalen. Där är man helt beroende av stearinljus, fotogenlampor och ved, så en timme på lördag blir en löjligt enkel match för min del. Mitt elbolag Fortum kommer naturligtvis inte att stänga av elen, i så fall begår de avtalsbrott. Och en uppvärmd lägenhet i mörker, det är ju rena lyxen om man jämför med fäboden.

Stort tack för låg ränta

Igår blev jag fruktansvärt glad när jag fick se en boendekalkyl över min nuvarande bolåneränta och mina amorteringar för 2009. På sex månader har min boendekostnad minskat radikalt; från 14 500 kr per månad till 10 700 kr per månad. Det är fantasktiskt! Tusen tack för alla sänkningar av reporäntan. Nu kan jag bo kvar i min bostad i minst fyra månader som arbetslös. Men handla grejer kan jag nog knappast göra än på ett tag, även fast 80-talet ringde och sa att de ville ha tillbaka sina pumps.


Skorna kommer från Asos och de vita är nog de enda jag skulle kunna tänka mig att gå runt i. Persikofärgat och blekrött har jag alltid haft lite svårt för. Och de blå i mocka framkallar en fruktansvärd 80-talsångest.

Den förskräckliga jaktstugan

Idag precis som många andra dagar har jag ätit lunch på Grill. Det är lite av mitt stamställe eftersom jag jobbar alldeles i närheten. Egentligen har jag tröttnat på maten för längesen, men jag tröttnar aldrig på den fantastiska inredningen. För er som aldrig varit där kan jag berätta att hela restaurangen är indelad och inredd efter olika teman. Och jag gillar alla avdelningar utom en, som är helt förskräcklig: Jakt- och skidstugan. Det är det vidrigaste jag någonsin har sett. Det hänger äckliga, uppstoppade djur på väggen och allt är inrett i brunt med bruna, bastanta träbord och bruna timmerväggar. Man får verkligen känslan av gubbar som har ölhävartävling och dricker whisky efter avslutad jakt, och jag skulle aldrig i livet sätta mig där och försöka äta mat.


Nämnde jag de vidriga, bruna skinnfåtöljerna? Och de fula stolarna och den äckliga, stirrande minken? Nej, jag missade visst det.

En helt vanlig dag på jobbet

"I så fall måste du ner i sanden innan hon åker, så hon får börja dra lite innan hon reser, och sen medan hon är borta kan ni kanske börja dra lasset lika mycket istället. Men tyvärr blir det ju svårt att på ett rättvist sätt kunna utvärdera och se effekten av "Den hyperaktiva strutsen" under en sådan extrem situation som att hon är på splitterny mark med en massa nya intryck, medan du går hemma i gamla vanliga hjulspår."

Citatet ovan är ett utdrag ur ett elektroniskt meddelande som jag skickade iväg idag på lunchen när jag agerade konsult åt en killkompis. Visst var det kanske inte juridisk rådgivning av det vanliga slaget, men det var faktiskt rådgivning, fast inom ett helt annat område.

Sista skriket av solglasögon

Tidigt i morse styrde jag stegen mot NK för att gå på pressfrukost. Det var NK Details som hade pressvisning för den nya kollektionen solglasögon från Dsquared2. Totalt handlar det om 16 glasögon som egentligen är indelade i kategorier som kvinna, man etc. Men jag tycker att allt borde passa på alla för det var inte speciellt stor skillnad på modellerna. Det gick i alla fall tydligt att se att influenerna kom från 80-tal samt lite 50- och 60-tal.


När jag gått halvvägs till NK kom jag på att min kamera låg kvar på matsalsbordet. Som tur var träffade jag den glamourösa mamman Kajsa på NK, hon som skriver bloggen Family Affair, och hon lånade ut sin kamera till mig så jag fick ta några bilder. Det är fint att vi bloggare förstår varandras problem och kan hjälpas åt.

Passa er för mig i april

Jag blev väldigt glad när jag läste mitt horoskop i tidningen Passion for Business. Det är helt klart planeternas fel att det går lite trögt för mig just nu, men jag är på uppgång ska ni veta! Från april och framåt, kolla in horoskopet.

VÄDUREN 21 mars-20 april

”Business: Året börjar trögt och avigt med ett första kvartal då du inte kan räkna med någon som helst framgång. Det kan komma dagar då du har lust att ge upp. (…) När din styrare - krigsguden Mars – i april går in i tecknet får du helt ny energi och lusten att skapa väcks. Resten av året innehåller en bra dynamik och med din entusiasm och kämparglöd kan du få allt att hända."

”Personligt: Vackra Venus – kärleksgudinnan – står fast i ditt tecken från 4/2-6/6. Nu blomstrar kärlekslivet, du känner dig lätt i sinnet och utstrålar sensualitet och karisma. En socialt utåtgående period med mycket vänner, mys och flirt. I april passerar din styrande planet Mars vädurens sfär och det hettar till på allvar."

Det lustiga eller otäcka med detta är att 4/2 är precis den dagen då jag hade gått med i en dejtingsajt och började boka in en massa dejter. Då kände jag verkligen att jag hade energi och styrka till att orka dejta och orka med en man i mitt liv, och än har jag har inte gett upp. Även om mina tio dejter via dejtingsajten tyvärr inte ledde till något. Det var endast en av dessa tio killar som jag verkligen ville träffa igen, och han verkar tyvärr bara vara ytterst måttligt intresserad av mig.

Tisdagsfika på Waynes

Efter kvällens omgång step var jag och fikade på Waynes på Sveavägen med Läromedelsförfattarinnan och Apotekaren. Jag satt där med något svettig hårbotten och gammalt smink i ansiktet eftersom jag skulle hem och tvätta håret efter fikat. Jo jag lovar, jag hade duschat kroppen i alla fall. Efter förra träningen var det faktiskt en kvinna som kom fram till mig och sa att hon tyckte det var så orättvist att hon själv efter passet alltid var helt rödflammig i hela aniktet och hade stora svettfläckar precis överallt, medan jag såg helt oberörd ut. Men jag tröstade henne med att det kanske är för att hon verkligen kämpar och tar i, medan jag inte anstränger mig alls. För visst, jag ser faktiskt likadan ut både före och efter ett 55-minuters fyspass. Det har jag faktiskt aldrig tänkt på förut, men så är det. Och nog kämpar jag alltid.


Direkt från träningen. Det tar inte ens en minut att gå från Friskis till Waynes. Visst är det bra att det finns nya kalorier att hämta precis intill där man nyss har förlorat en del.

Det var riktigt trevligt och mysigt att tisdagsfika och prata igenom en massa grejer med Läromedelsförfattarinnan och Apotekaren. Jag drack hallon- och äppelsmootie.

Råd från Bråkenheim

I morse åt jag på frukost tillsammans med fyra dussin andra kvinnor. Det var det kvinnliga karriärnätverket Shenet som tillsammans med Nya Moderaterna höll frukostdebatt om hur vi kan få in fler kvinnliga ledare i näringslivet. Tillväxt, riskkapital, nätverkande, kapitalänglar och att våga ta plats är exempel på ämnen som avhandlades.

Jag ställde en fråga till affärskvinnan, produktionsbolagsgrundaren, VD:n och chefredaktören Anna Carrfors Bråkenhielm (brunetten i mitten på bilden), hon vars bolag som har de svenska rättigheterna till Expedition: Robinson.


Från början skulle panelen bestå av, i oordning: Anna Carrfors Bråkenhielm, grundare och VD Silverback och Passion for Business; Marie Reinius, VD Riskkapitalföreningen; Eva Redhe Ridderstad, styrelseproffs och finanshaj; Sofia Falk, grundare av karriärprogrammet Wiminvest; Louise Freidestam, entreprenör; Anette Frumerie, affärsenhetschef JM; Per Schlingmann, partisekreterare Moderaterna, dvs chef över Moderaterna och Anna König Jerlmyr, initiativtagare till frukosten och riksdagsledamot för Moderaterna. En av nyss nämna kvinnor var dock frånvarande, och jag kommer inte ihåg vem.

Fråga: Jag är arbetslös om exakt en vecka och har inga som helst kontakter inom näringslivet som kan agera kapitalängel eller hjälpa mig att bygga upp mitt eget bolag. Jag är jurist och har endast kontakter inom juristbranchen, som är stendöd just nu. I princip inga byråer anställer och det är stenhård konkurrens om de få juristjobb som är utannonserade. Jag har läst på universitetet i sex år men kommer kanske inte just nu att kunna arbeta med det jag är utbildad för. Det enda jag har efter nästa tisdag är en blogg med några tusen läsare. Vad skulle du ha gjort i mitt läge?

Svar från Anna Carrfors Bråkenhielm: Om jag var du skulle jag sätta mig ner och ringa runt till företag, organistationer, stiftelser etc, alla som har jurister, presentera mig och fråga om de är intresserade av att anställa. Jag tycker inte att du ska kasta bort din juristkompetens, ta vara på den.

Då så, då är jag alltså inte sysslolös efter nästa tisdag. Då kan jag ringa till företag och sälja in mig åtta timmar per dag. För säger Bråkenheim att jag ska göra det, då gör jag det också. Synd bara att jag inte får betalt för tiden jag lägger ner.

Idioter som avbokar saker

Jag lägger ner ganska mycket tid varje vecka på att försöka få ihop min kalender. Det tar både tid och energi att bestämma med folk och administrera när man ska lyckas få in möten, luncher, after work, fester, middagar, tv-kvällar, premiärer, pressfrukostar, events, ännu fler möter och ännu fler luncher. Speciellt om det är flera människor som tillsammans ska hitta tid och datum. Och däremellan har jag faktiskt ett heltidsarbete att sköta och vill få in minst 3-4 träningspass per vecka och minst 2,5 timmar blogg och surfande per dag. Eftersom mitt schema är så himla tight är det därför väldigt irriterande när folk bokar av inplanerade saker med ganska kort varsel.

Okej om man är sjuk och sängliggande, är tvingad att jobba eller måste ställa upp för fotbollslaget i en extrainsatt match, men männsikor som avbokar saker av orsaker som "jag har lite huvudvärk idag", "jag känner mig lite trött" eller "jag känner att jag hellre vill stanna hemma och bara ta det lugnt" har jag ingen som helst förståelse för. Jag fattar inte hur dessa människor kan vara så förbannat själviska som inte har större respekt för en annan människas tid, kalender eller sociala liv. Jag själv har flera gånger t.ex. gått ut på lunch med sprängande huvudvärk, gått på brunch trots värsta bakfyllan, gå ut på klubb trots krampaktig mensvärk och gått på dejt trots att jag var väldigt långt ifrån helt pigg. Jag har stått på scen och dansat och skådespelat med både feber och yrsel, och jag har ställt upp på både städdagar och som flytthjälp trots att jag snorat som en gris och helt matt och orkeslös behövt snyta mig varannan minut. Jag själv bokar av saker högst en gång på två eller tre månader, och då är det oftast för att det kom upp något viktigare som jag istället tvingas göra, som oftast är betydligt tråkigare, eller för att jag ligger däckad i influensa. Men tyvärr händer det ca 1-2 gånger per vecka att andra människor avbokar inplanerade saker med mig. Att boka av en aktivitet på grund av små skitsaker som att man är allmänt slö, lite hängig eller för att man helt plötsligt inte har lust att göra det som man en gång planerade in med någon annan, det är bara så ruttet! Och är man bara två personer som har något inplanerat är det ännu mer ruttet att avboka, för då står man plötsligt där helt sysslolös och är besviken för att saker och ting inte blir av, samtidigt som man hade kunnat planera helt annorlunda och kanske inte stressat ihjäl sig dagen innan för att t.ex. röja undan det där arbetet som annars hade kunnat göras när den inbokade saken skulle gå av stapeln.

Herre gud människor, säger jag bara. Ryck upp er, ansträng er lite och stå för vad ni lovat eller bokat in, och fatta att ni inte lever ensamma här på jorden! Jag är så förbannat trött och less på respektlösa människor som inte förstår hur tufft jag har det för att få ihop mitt schema med allt som jag vill pressa in där, och min kalender funkar faktiskt väldigt bra så länge som inte andra människor ska börja avboka, omboka eller rumstera om saker och ting! Jag blir tokig på er! Jävla människor. Det borde vara skottpengar på folk som avbokar.

Slutlig dom över Kjell Eriksson

Ikväll sänds det andra avsnittet av den ganska omtalade TV-showen "Ballar av stål" på Kanal 5. Det som från början spelades in av Strix Television redan sommaren 2007 för SVT, men som det under inspelningarna blev så mycket rabalder och åtal kring att programet lades på is. Jag hann tyvärr bara se cirka tio minuter av det allra första avsnittet, men det räckte för att sluta grubbla på en grej som jag faktiskt länge har funderat över. Någon gång i november 2006 träffade jag nämligen radioprofilen och The Voice-redaktören Kjell Eriksson för fösta gången. Han intervuade mig för ett inslag i Kanal Lokal, och då tyckte jag att Kjell var ganska snygg. Och fram tills förra veckan har jag sen gått och grubblat på om Kjell är enormt snygg, snygg, fulsnygg eller ful. För det märkliga är att när jag under de senaste två åren har träffat Kjell på olika premiärer och fester så har min bedömning varit väldigt varierande. Ibland har jag tänkt "Men herre gud, hur ser männsikan ut?" när jag sett honom, och andra gånger har jag tänkt "Helvete vad snygg och stilig han är". Och förra veckan, i Ballar av Stål, kom jag alltså fram till en slutlig bedömning: Kjell Eriksson är snygg. Eller rättare sagt, han är snygg men kan bli snyggare om man bara stylar upp honom lite. Lite stil och lite klass är väl det som saknas, men han skulle faktiskt kunna bli hur farlig som helst om han bara ansträngde sig lite. Hör ni det killar? Jag repeterar: Kjell Eriksson kan bli hur farlig som helst om någon bara stylar upp honom lite. Han är i grund och botten som en korsning mellan Jim Carrey och Daniel Westling, och en dag kanske det på allvar ser ut på detta viset.


Obs! Bilden är beskuren, men det är eventuellt inget montage. Kjell Eriksson är även killen med en rolig hemsida och det finurligaste visitkortet jag någonsin sett.

Jakt efter nya champagneglas

Det sägs att konsumtionsvaror som läsk, chips, godis och smink går väldigt bra i lågkonjunktur eftersom vi behöver trösta oss i allt större utsträckning. Själv har jag lyckats komma över 400 kr som jag fått i gåva med syftet att göra vad jag vill för. Och jag tänkte därmed köpa något riktigt onödigt som jag egentligen inte behöver, men väldigt gärna vill ha. Vad är då det första och mest önskvärda jag kommer på att köpa? Svaret är givet; det blir nya champagneglas. Jag är bara så trött på mina gamla med mönster från Ikea så jag har länge drömt om att köpa en uppsättning av Mios fina och raka champagneglas, men när jag gick dit i söndags så var de slut! Det jag har att välja på är istället dessa glas, som alla är ganska snygga och i min prisklass.

Från vänster: Duka 139 kr för 2 st, Åhléns 60 kr/st, Åhlens 299 kr för 4 st, Duka 129 kr för 2 st. De som mest liknar de fantastiska glasen på Mio är de längst till vänster från Duka, så om inte de också är slut slår jag till på dem.

Dorsin är en ung kille

Jag minns när Henrik "Tingeling" Dorsin fick Povel Ramels karamellodikt-stipendium 2007. Det hela avslöjades ute i gröngräset och jag satt i studentkorridorens kök och såg det hela på TV. Jag tänkte då irriterat att det är så typiskt att ett gubbstipendium går till en annan gubbe, eftersom jag trodde att Henrik Dorsin var i ca 50-60-årsåldern. För han ser verkligen ut som en gubbe, det måste ni faktiskt hålla med om. Kolla här och kolla här och kolla här. Han är en gubbe som nu slår försäljningsrekord på nedladdningar av ringsignaler med sin Tingeling från Melodifestivalen. Men faktum är att Henrik Dorsin är i min egen ålder. Det var Ida Käll som berättade det, och jag trodde först inte att det var sant. Men så är det. Henrik Dorsin är född 1977 och var alltså 30 år gammal när han fick det där stipendiet för två år sedan. Jag har aldrig sett maken till lillgammal lillgubbe.


Här ser ni Henrik Dorsin i mustasch och blå slips med sitt Grotesco-gäng från humorprogrammet i SVT med samma namn. Ett program som tydligen fick väldigt bra kritik, men tyvärr aldrig fick några tittarsiffror.

Tristaste önskelistan någonsin

Tisdagen den 31 mars fyller jag 29 år. Det är samma dag som jag slutar på jobbet och jag fick välja själv var min avskedsmiddag ska hållas. Jag valde då Collage, vilket är ett mycket bra ställe eftersom jag då kan stanna kvar där när mina kollegor gått hem för att sova. Jag själv kan ju festa tills de stänger - om jag vill. Mamma frågade igår vad jag önskar mig när jag fyller år, och för en gångs skull hade jag faktiskt en lista på saker som jag önskar mig.

Enlitersmått
Halvlitersmått
Rivjärn
Iskross med vev
Ballongvisp för teflon
Ballongvisp i stål
Stekspade för teflon
Trägaffel för bakning
Mjölkkanna
Degbunkar
Elvisp

Detta var kanske inte världens mest glamourösa önskelista. Jag har aldrig önskat mig så många trista köksprylar på en och samma gång. Det liknar mer en hemmafrus lista över regelbundet slitage, och det tyckte nog mamma också, för hon sa att det var bättre att jag då får pengar för att köpa dessa grejer själv så det blir rätt. Men jag vet precis hur det kommer bli. Innan jag har kommit mig för att inhandla dessa trista men välbehövliga saker så har pengarna gått till ännu tristare grejer som mat, disktrasor, toalettpapper samt tåg- och bussbiljetter.

Dop och mat hos Plastfarmor

Idag har jag varit på dop i Vaksala Kyrka i Uppsala. Det var inte jag som döpte mig. Kyrkan är byggd av fina stenar och inuti är det gemytligt. Det var min halvfaster Sjuksköterskan och hennes man Bagaren som döpte sin fjärde. Både före och efter dopceremonin åt vi mycket god mat hos Plastfarmor, som helt klart förtjänar att kallas för något betydligt finare material än plast. Därefter åkte jag och min familj och tittade på min brors nya bostad och dödstrött landade jag sen hemma hos mig vid kvart över åtta. Det blev verkligen en heldag i Uppsala. Sen jag kom hem har jag suttit instängd i min lägenhet i en filt och orkar inte göra någonting förutom att blogga och surfa. Jag insåg ganska snabbt att jag absolut inte skulle orka gå till Rose med Datortjejen m.fl.


Den där saken på väggen bakom dopfunten är en vask där man häller ut nattvardsvinet, och sen står vaktmästaren på andra sidan väggen och dricker direkt ur röret eller samlar upp allt i en kanna. Det funkar så har jag hört. Annars gör sig kyrkan skyldig till alkoholmissbruk.


Det är alltid lika skoj att träffa släkten, synd att det blir så sällan.


Till dessert fick vi fantastiskt god tiramisu som Bagaren hade gjort.

Barn som hatar pappor

"Förlåt mig Listbeth, för att jag inte lyckades välja en bra pappa åt dig"

Det är helt klart Lisbeth Salander som är den intressanta personen i "Män som hatar kvinnor". Utan Noomi Rapaces rollfigur som smart och psykiskt kantstött hacker skulle filmen inte alls vara lika sevärd och intressant. Jag hade inte läst någon av böckerna men tyckte att filmen var väldigt bra. Det var igår, direkt efter fredagsträningen, som jag såg filmen tillsammans med Handelsekonomjournalisten, och jag gillade speciellt grävandet i en förfluten tid. Det är sådant som jag själv helt klart skulle gå igång på om jag visste att det fanns mysterium och nötter att knäcka.



Som den perfektionist jag är har jag redan idag svårt att "välja en man" att bli kär i, om man nu kan välja sådant vilket jag tvivlar på, och att få ett citat som det ovan slängt rakt i ansiktet på mig via biosalongens högtalarsystem, det gör ju knappast saken enklare. Det är inte bara jag som måste gilla den man som jag ska leva ihop med, mina framtida barn måste ockå göra det. Jag väljer och letar alltså även åt människor som idag inte ens existerar, och det gör inte saken mindre ångestladdad. Det leder tyvärr knappast till att jag blir mindre försiktig, paranoid, skeptisk och dömande.



Det är när jag ser barndomar och människoöden som Lisbeth Salanders som jag även inser vad tacksam jag ska vara att jag har växt upp med vettiga och stöttande föräldrar. Jag önskar att mina barn ska få lika bra föräldrar som jag har haft och fortfarande har, och på både gott och ont är det jag själv som i allra högsta grad kan påverka detta. Ibland önskar jag att mina föräldrar kunde välja ut en man åt mig och förhandla om bröllop etc med den killens föräldrar, så slapp jag lägga tid och energi på en massa jävla dejtande. Och därefter är det bara att acceptera, gilla läget och göra det bästa av situationen. Det vore så oerhört bekvämt.

Juristernas stol gick till en icke-jurist

Stol nummer ett i Svenska Akademien har alltid varit en juriststol. Det är alltid en jurist som varit innehavare av den första stolen. Senast i raden var det den förra hovrättspresidenten Sten Rudholm som hade den platsen, och innan honom var det folkrättsjuristen och hovrättspresidenten Sture Petrén som var nummer ett. Men efter att Rudholm avled i november förra året har nu en ny ledamot blivit invald och tilldelad stol nummer ett, och denna gång är det en icke-jurst som fått platsen! Hör ni inte vad förskräckligt det låter? Gamla anrika traditioner ska väl hållas? Det är en 60-talist och litteraturvetare vid namn Lotta Lotass som istället fått platsen. Ska den samlade juristkåren verkligen tolerera detta? Det tycker inte jag. Juristbranschen har precis blivit snuvade på ett tungt ämbete, och det är ingen som reagerar förutom jag. Vad blir nästa revirövertramp? En konstflumhistoriker som blir utsedd till justitieråd?

En matta som inte är vit

Jag har en vit bomullsmatta i sovrummet som omöjligt kan få kallas vit längre. Den är snarare av en gråbrun nyans med fläckigt mönster. Eftersom jag har egen tvättmaskin i lägenheten så har jag utvecklat vanan att trycka in precis allt och lite till i tvättmaskinen så fort jag ser att något är smutsigt, men den här mattan kräver tydligen handtvätt. Det är ganska irriterande för jag har ingen aning om var jag ska kunna handtvätta en ca 12 000 kvadratcentimeter stor matta, och släpa med en äcklig matta till en kemtvätt tänker jag absolut inte göra. Varenda gång jag ser den där smutsiga mattan får jag lust att rycka tag i den och med våld trycka in den i tvättmaskinen, snabbt smälla igen luckan och sen köra igång. Och jag tror faktiskt att jag ska göra det på riktigt för att se vad som händer. Det gör inget om mattan på något sätt blir deformerad eller går sönder, för det alternativet jag har är att köpa en ny, och då tänker jag definitivt köpa en som funkar i tvättmaskin precis lika bra som min håriga badrumsmatta. Mattorna ovan kommer från Mio.

Roliga grodor i pressen

"- Det är kaos. Folk är arga, de tror att det här är något blufföretag, men det är bara ett fel som har skett, säger Seger Inkassos vd, som vill vara anonym."

Jag läser med skratt och tårar i ett av de sista exemplaren av "Fler Pressgrodor" från 2005, som är full av märkliga och roliga tidningscitat som tidningen Journalistens redaktion har fått in till sin grodspalt. Citatet ovan kommer från SvD, och jag gissar att förtroendet för Seger Inkasso inte direkt stärktes efter ett sådant uttalande.

Inga arbetsskor har öppen tå

Jag vill inte ha pumps på mig på jobbet längre eftersom alla mina pumps är så förbannat tråkiga och hopplöst omoderna. De senaste månaderna har jag klafsat runt i stövlar på kontoret för jag vill inte gå runt i skor som någon av misstag kan tro är inne eftersom vissa tror att jag har stenkoll på vad som är inne och ute, vilket jag inte har en aning om. Det enda jag vet är att mina pumps är förbannat ute, och att det är ungefär såna skor som de nedan från Forever 21 som är inne nu, men dessa är såklart alldeles för party för att ha på kontorstid. Vissa skiljer tydligen på jobb och fest, och det försöker jag också att göra.

Persikor på Reimers Holme

Ikväll har jag ätit onsdagsmiddag hemma hos min kära kusin Kulturvetaren och hennes trevliga sambo. Med var också kusin Systemvetaren och kusin Tryck-Nisse. Man kan säga att det var lite uppladdning och smygstart inför påskhelgen. Först åt vi chips och drack rödvin, och sen åt vi en fantastiskt god lasagne. Till dessert blev det persikor med smält mintchoklad och vaniljglass. Sedan gick herrarna ut på rockklubb medan vi damer satte oss i soffan och drack vin. Innan maten ringde vi upp min syster på högtalartelefon och sjöng "Ja må hon leva" det högsta vi kunde för hon fyller år idag. Grattis syster!


Kulturvetarens sambo ville inte ha någon mintchoklad på sina persikor och jag kunde ju inte tvinga honom bara för att jag skulle få en snyggare bild till bloggen.

I morgon är jag bjuden till Måns Zelmerlöws releasefest på Rose, men jag vet faktiskt inte om jag orkar gå för det börjar så sent. Jag vet att jag börjar låta som en gammal kärring här i bloggen för jag orkar ju ingenting nu för tiden förutom att jobba, blogga och försöka administrera mitt sociala liv med luncher och middagar etc. Men det är väl så att bli gammal.

Tingeling - From The Globen to Beijing

Jag tycker att cirkusen kring Tingelings välregisserade show i Melodifestivalen är förbannat löjlig. Det var löjligt redan från början att ryska ambassaden uttryckte sitt ogillande över musiknummret och gnällde över hur Ryssland framställs i svensk TV. Har de ingen som helst humor eller självdistans? Att sen Melodifestivalens produktionsledare bad om ursäkt genom att skicka blommor till ambassaden, det är ännu löjligare. Att SVT därefter inte vill stå för ursäkten är också det ganska löjligt, men det är samtidigt bra av SVT att stå på sig och värna om den konstnärliga yttrandefriheten och den fria sceniska gestaltningen. Jag själv tycker det var förbannat roligt att alla fördomar om Ryssland var samlade i ett enda shownummer, ett nummer som både var riktigt bra utformat och väldigt bra framfört.



De ryska fnaskens koreografi var riktigt bra och ändamålsenlig tycker jag. Men jag ska nog snarare se till att skriva "ryska horor, russian hookers och naked russian hookers" här i bloggen nu när jag faktiskt har chansen. Det kommer ge mig en massa extratrafik till bloggen eftersom det är sånt som folk i oerhört hög frekvens googlar på.

Dagens webbundersökning

Fakta: I förra veckan var jag svagt illamående under några dagar. När det där illamåendet gick över blev jag istället sjukt törstig och drack 6-7 glas vatten per dag förutom det vatten som jag drack till maten. Sedan igår är jag konstant vrålhungrig och kan äta hur myckt som helst, det finns liksom ingen botten. Jag måste äta precis hela tiden för jag är så hungrig. Mens har jag inte haft de två senaste åren eftersom jag äter minipiller. Jag har absolut aldrig haft någon oskyddad kontakt med det motsatta könet på evigheter, jag lovar.

Fråga: Ska jag verkligen slösa pengar på ett dyrt graviditetstest när det faktiskt är nästan helt omöjligt att jag skulle vara gravid?
	Ja! Det är bäst för ens egen skull att vara säker.
	Nej! Spar pengarna till arbetslösheten eller något roligare.
	Kroppen kan vara skengravid eftersom föräldrapenningen kommer bli betydligt högre än ersättningen från alfakassan.
	Kom igen, det där med jungfrufödsel gick vi inte ens på när Jesus mamma påstod det.

Änkan som festar med PRO

Det vore skoj att veta om änkan överlevde 97-årsdagen. Men antagligen fyller hon 98 nästa år. Det finns fler arga lappar på Argalappen.se.

Kokosnötsmordet

Jag läste i Expressen idag om den Thailändska apan som mördade sin skötare. Apan brukade tvingas upp på 50 meters höjd i palmer för att plocka ner kokosnötter till sin skötare som också fungerade som någon slags arbetsgivare. Apan hade nämligen tränats till att plocka kokosnötter, men apan var höjdrädd och försökte gång på gång maska för att slippa klättra upp. Tränaren trodde först att han var lat och gav apan stryk när han inte arbetade, men sen när skötaren förstod att apan var höjdrädd så fortsatte han ändå att tvinga upp apan i palmerna. Men så en dag fick apan nog och kastade ner en kokosnöt rakt i huvudet på skötaren som omedelbart avled.

Jag blev så glad för apans skull när jag läste detta. Människan har länge trott att han är överlägsen djuren, men så är det ju knappast alltid. Det är endast när människan håller i ett laddat vapen som han kan styra över djurriket, under förutsättning att människan kan sikta rätt då förstås. I alla andra fall är det djungelns lag som råder i förhållandet mellan människor och djur, och i det här fallet vann apan. 1-0 till djurriket.

Galapremiär med lantchips och lila drinkar

Ikväll har jag och Skärgårdsekonomen varit på galapremiären av "En shopaholics bekännelser". Om det är någon som undrar eller på något sätt tvivlar, så kan jag meddela att den filmen är en så kallad "tjejfilm". Men alla ni som vill uppleva djupa och känslofyllda filmer som stannar kvar i huvudet långt efter att texten rullat, filmer som väcker tankar och stimulerar hela känsloregistret till att grubbla över livets stora och existensiella gåtor, ni ska faktiskt absolut gå och se den här filmen tycker jag. Det måste ni bara göra! Nu kanske ni tror att jag skojar, men det gör jag inte. För grejen är så här, att efter att ha sett "En shopaholics bekännelser", som är som en lättsammare och mer enkelspårig korsning mellan "13 snart 30", "Djävulen bär prada" och "Legally Blonde", så kommer ni tycka att varenda film ni därefter ser är både djup och svår i jämförelse. Jag lovar. Fast man blir glad av filmen i alla fall, och kläderna i filmen är ganska snygga.


Efter att hela biosalongen bussats till Västermalmsgallerian, som jag inte ens hade en aning om att den existerade, så fick vi läckra lila drinkar med lime. Det bjöds även på tunnbrödswraps och glass.


Goodiebagen var minst sagt spängfylld med grejer. Allt ifrån schampo och tandkräm till smycken och taxikort fanns i påsen. Örhängena, diademet och pärlhalsbandet är sådant jag faktiskt kommer att använda, till skillnad från bindorna.

Innan bion fick vi rosa bubbel, godis och en hel chipspåse var. Eftersom jag inte orkade släpa med mig min chipspåse till gallerian så öppnade jag påsen, åt fem chips och slängde den sedan. Usch vilket slöseri, jag skäms över mig själv! Ett u-landsbarn eller fem hade säkert överlevt om de fick i sig allt fett och all fin näring som en påse svenska lantchips innehåller, och så går jag och slänger en hel påse! Det är tragiskt.

Juristernas årliga popularitetstävling

Varje år utförs statistiska undersökningar inom juristbranschen genom Juristbarometern. En ständigt återkommande fråga i den stora webbundersökningen som allt ifrån yrkesverksamma jurister inom de olika sektorerna till juriststudenter får svara på är "Vilken jurist imponerar mest på dig just nu?". Listan av jurister man får välja på för att besvara frågan ser ungefär likadan ut från år till år, och jag ser via Annie Johanssons blogg att man i år igen kan rösta på mig, och mitt namn är verkligen i fint sällskap:

Maria Abrahamsson - Ledarskribent
Peter Althin - Advokat
Sven-Erik Alhem - Fd åklagare samt debattör
André Andersson - Delägare, Mannheimer Swartling
Bertil Bengtsson - Professor i civilrätt, fd justitieråd
Jonas Bergström - Biträdande jurist, Vinge
Thomas Bodström - Advokat, ordförande i Justitieutskottet
Claes Borgström - Advokat
Hans Blix - Fd diplomat
Stefan Brocker - VD, Mannheimer Swartling
Thomas Bull - Professor i konstitutionell rätt
Hans Corell - Fd rättschef FN
Clarence Crafoord - FRA-debattör, Centrum för rättvisa
Christian Diesen - Processrättsprofessor
Johan Eriksson - Brottmålsadvokat
Elisabeth Fura Sandström - Domare, Europadomstolen
Pehr G Gyllenhammar - Näringslivsprofil
Carin Götblad - Länspolismästare
Sten Heckscher - Ordförande Regeringsrätten
Johan Hirschfeldt - Fd hovrättspresident och JK
Björn Hurtig - Brottmålsadvokat
Torgny Håstad - Justitieråd
Annie Johansson - Riksdagsledamot, Centerpartiet
Barbro Jönsson - Fd chefsåklagare, debatterar organiserad brottslighet
Mark Klamberg - Forskare och bloggare
Christer van der Kwast - Överåklagare
Göran Lambertz - Justitiekansler
Jens Lapidus - Författare och advokat
Karolina Lassbo - Bloggpionjär
Madeleine Leijonhufvud - Straffrättsprofessor
Kristina Lidehorn - Chefsjurist TV4 samt krönikör
Stefan Lindskog - Justitieråd
Thomas Martinson - Brottmålsadvokat
Elisabeth Massi Fritz - Advokat
Johan Munck - Ordförande, Högsta domstolen
Anders Perklev - Riksåklagare
Malin Persson Giolito - EU-jurist och författare
Eva Persson - Chefsjurist, Volvo
Anne Ramberg - Generalsekreterare, Advokatsamfundet
Christina Ramberg - Professor och biträdande jurist
Biörn Riese - Delägare, Mannheimer Swartling
Douglas Roos - Entreprenör
Björn Sandin - Brottmålsadvokat
Mårten Schultz - Jur.dr och bloggare
Leif Silbersky - Advokat
Henning Sjöström - Advokat
Anna Skarhed - Justitieråd
Carl Svernlöv - Delägare, Baker & McKenzie
Barbro Thorblad - Chef, Domstolsverket
Dennis Töllborg - Rättsvetenskapsprofessor
Bertil Villard - Delägare, Vinge
Monique Wadstedt - Advokat
Fredrik Wersäll - Chef Svea hovrätt
Hans Wibom - Delägare, Vinge
Johan Winnerblad - Delägare, Vinge
Claes Zettermarck - Delägare, White & Case
Johan Åkermark – Brottmålsadvokat

Men en sak som stör mig med den här listan, det är att alla har fått titel efter vad de faktiskt jobbar med (t.ex. ledarskribent, entreprenör eller riksdagsledamot), förutom jag som endast har fått titeln "Bloggpionjär". Okej att jag inte sitter på någon tung juridisk post som de flesta andra i listan, men om man jämför med t.ex. Jens Lapidus så har han fått titeln "Författare och advokat" och Jonas Bergström står nämnd som "Biträdande jurist", även fast de inte heller har några tunga juridiska poster. Jag tycker detta är orättvist. Jag borde stå med som "Biträdande jurist och bloggpionjär" eftersom jag faktiskt inte arbetar som bloggare. Jag arbetar som jurist i första hand, och bloggen är enbart ett fritidsintresse. Precis som för Lapidus, Persson-Giolito m.fl. som enbart står med p.g.a. att de skriver på fritiden, vilket jag också gör.

Söndagsmiddag

Eftersom jag klarade helgen, både fredag och lördag, utan att göra av med en enda krona så tyckte jag att jag kunde unna mig en vegetarisk Tex Mex tacosallad från Café 60 på Sveavägen. Den där salladen är betydligt godare än vad den set ut, och det som är i burkarna är tzatsiki. Enormt stor portion är det också. En tacosallad räcker egentligen till två måltider för mig, jag orkar aldrig mer än hälften.

Fråga: Jag har petat och ändrat lite i bloggens layout och typografi under helgen. Är det någonting som ni tycker ser konstigt ut eller som jag borde göra om? Ska jag byta den rosa satsytan mot en vit, och ha rosa ram kring satsytan? Synpunkter mottages tacksamt!

En stödinsamling för Falkengren

Jag har alltid sett upp till SE-bankens VD Annika Falkengren, och jag blev riktigt imponerad när jag hörde att hon i år skulle avstå den bonus som hon enligt villkor har rätt till. "Så handlar en klok och förnuftig VD", tänkte jag, och blev ännu mer imponerad av Falkengren. Men det man förlorar på karusellen kan man såklart ta igen på gungorna, och riktigt lika imponerande var det inte när det senare kom fram att hon skulle få en löneökning på två miljoner kronor så här mitt i finanskrisen. Jag skulle faktiskt också kunna tänka mig att avstå en bonus om jag samtidigt får en löneökning på miljonbelop, det är inga problem. Men den enorma kritiken ledde såklart till att Falkengren nu inte får någon löneökning, och det är ju nästan så jag tycker synd om henne. Hade hon vetat att hon inte skulle få någon löneökning så hade hon säkert inte avsått sin bonus, och nu får hon varken eller. Vilken besvikelse!

Morron Zoo på RIX FM har nu startat en insamling till stöd för Falkengrens ekonomiska bekymmer, och jag ska banne mig skänka en tjuga eller två till Annika Falkengren. Det är ju synd om kvinnan, för det måste vara riktigt surt att ha en årsinkomst på sju miljoner kronor, när hon hade kunnat få nio. Själv skulle jag i och för sig vara glad om jag har råd att äta för egna pengar den tid jag nu kommer vara arbetslös, men jag tror på att den som bidrar med godhet får godhet tillbaka. Så om Falkengren hör av sig till mig och vill anställa mig inom SE-banken så skulle jag till och med kunna tänka mig att skänka en hel hundring till den där stödinsamlingen.

En apparat som visade vägen

Igår har jag kört automobil med GPS för första gången i mitt liv. Jag och Förskolläraren åkte till Mariehäll i Bromma och tillbaka igen. Men det var i och för sig inte jag som körde, det var Förskolläraren som gjorde det. Men jag kände mig högst delaktig i processen i och med att jag berättade för Förskolläraren hur hon skulle köra. "In 300 meters, turn left", kunde GPS:en säga och jag översatte då till svenska så det inte skulle bli några missförstånd.

Det var Förskollärarens kille som hade hjälpt oss att ställa in rätt destinatination när vi skulle åka till Mariehäll, men sen när vi skulle ta oss hem igen så hade vi plötsligt ingen inställning att följa, och det var då som jag genomförde min största prestation för kvällen: Jag lyckades hitta min egen gata på GPS:en och ställa in den så den ledde oss dit. Att det sedan stod STOCKHOLM på stora skyltar hela vägen från Mariehäll till Stockholms innerstad, det kändes mindre viktigt. Med tillgång till så avancerad teknik som en GPS måste man såklart utnyttja apparaten till fullo, och vi körde bara fel två gånger.

Mer medicin

Jag känner mig fortfarande lite illamående tror jag kanske, och därför blev jag åter igen tvingad att äta glass. Var grädden och nougatsåsen kommer ifrån har jag ingen bra förklaring på, men det kan vara Photoshop som är trasigt. Photoshop måste ha lagt in både grädde och sås i bilden när jag skulle ändra bildstorlek och ställa in kontrasterna.

Nu kommer snart Förskolläraren och hämtar mig med bil, vi ska jag hem till Datortjejen och se finalen i Melodifestilvalen. Må Malena Ernman vinna över Caroline af Ugglas! Men helst skickar jag EMD till Moskva.

Nytt förnamn och nytt efternamn

Ni kanske ser att jag har bytt namn idag. Jag vet inte längre om jag vill ha mitt riktiga namn på bloggen och tänkte därför testa ett tag att heta Charlotte Bödén. Inte för att ni läsare inte redan vet vad jag egentligen heter, men för min framtida karriär som förhoppningsvis snart tar fart så vill jag inte att jag som privatperson, som bloggar om mitt privatliv och min fritid, ska blandas ihop med den yrkesverksamma juristen. Och det är nog lite svårt att övertala en arbetsgivare om att jag ska få anställning under falskt namn. Tyvärr syns det just nu i bloggens adress vad jag heter på riktigt, men om jag flyttar över bloggen till eget webbhotell och skaffar en egen domän så är ju det problemet också löst.

Om ni undrar var det nya namnet kommer ifrån så kan jag berätta att Charlotte är mitt andranamn och Bödén var min mammas flicknamn som ogift.

Ulla-Bella övar första hjälpen

Min bror och hans flickvän har sovit i min lägenhet inatt. De håller på att spela in en platta med sitt band och stänger in sig i en studio om dagarna. Eftersom jag inte orkade bära ner en madrass från vinden så fick bror och flickvän låna min dubbelsäng medan jag sover i soffan, som är väldigt skön att sova i faktiskt. Jag har tagit mitt stora, tjocka dubbeltäcke och vikt dubbelt så jag har det både som underlakan och täcke på samma gång. Och nu orkar jag inte ta mig upp ur soffan utan ligger och tittar på videoklipp på datorn och äter mitt hembakade bröd. Jag fick dagens 80-talsnostalgi genom att jag hittade scenen ur Solstollarna då Ulla-Bella övar första hjälpen på Lena Philipson. Sjukt fånigt, men sjukt roligt!

Nyinvigning av gamla tider

Igår fredag var jag och Handelsekonomjournlisten på nyinvigningen av Scandic Hotell vid Medborgarplatsen. Det bjöds på god plockmat och vin, men jag hade lite svårt för att ropa hurra och skåla för hur fint det har blivit i bardelarna eftersom jag inte hade en aning om hur det såg ut förut. Men det var fint nu i alla fall, ett riktigt bra aw-ställe. I t-banan på väg till Scandic granskade vi den färgstarka reklamen för United colours of benetton och konstaterade att 80-talet har "varit på väg tillbaka" de senaste fyra åren ungefär, men det 80-talsinspirerade modet kommer väl aldrig någonsin bli så extremt som det verkligen var på 80-talet. Att Elin Kling springer och köper axelvaddar kan vara spiken i kistan, eller så är det bara början på en ny, extrem 80-talsrörelse med blå mascara, snelugg och krusat hår ända in i styrelserummen? Nyinvigningen av 80-talet kanske bara har börjat?

Ingen ny handväska för min del

På måndag är det galapremiär för vårens stora modetjejfilm: En shopaholics bekännelser. Jag ska gå på galapremiären med Skärgårdsekonomen, men jag måste säga att jag inte riktigt kan sympatisera med den livsstil och de värderingar som denna film kommunicerar. I det stora glammiga inbjudningskortet står det när man fäller upp första sidan följande ord: "Ett nytt jobb? Gärna. En ny man? Kanske. En ny handväska? Absolut!" Men för min del skulle jag snarare säga: "En ny man? Kanske. Ett nytt jobb? Absolut! En ny handväska? Antagligen inte i år i alla fall."

Glass är bästa medicinen

Jag tycker det är fascinerande att kroppen ibland vet precis vad den vill ha och behöver för att man ska må bra. Som idag till exempel, då behövde jag mycket glass. Och nej, jag skojar inte. I morse var jag nämligen lillamående och kände mig inte alls på topp. Ni minns kanske när jag för två sommrar sedan mådde så fruktansvärt illa av olika sorters p-piller som kroppen aldrig vande sig vid och jag endast kunde äta glass i flera veckors tid, något annat fick jag inte ner. Precis samma illamående kände jag i morse men jag gick till jobbet ändå, och sen kände jag tydligt att hela kroppen bara skrek efter glass. Då gick jag hem och åt två kolastrutar och mådde genast helt bra igen. Inget illamående alls och jag kunde gå tillbaka och fortsätta jobba.

Titta på den stora kaninen

Jag vet att det syns lite dåligt, men titta på den enrma chokladkaninen till höger i bild. Den måste vara ca 70 cm hög, och jag blir så himla imponerad varenda gång jag går förbi den fina chokladbutiken på Drottninggatan. Kaninen är så stor och bastant men verkar samtidigt så skör eftersom materialet är choklad, och jag blir så rädd och ängslig att den ska gå sönder varenda gång då jag synar den. Och detta samtidigt som jag väldigt gärna skulle vilja boxa in en knytnäve i kaninen för att se hur det ser ut när en gigantisk chokladkanin sprängs i smådelar så att brottstycken av choklad samlas på hög där det en gång stod en fin kanin.

Brottmålsadvokat som byxmodell

Jag fick veta idag att klädkedjan MQ har valt brottmålsadvokaten Hanna Lindblom som kampanjmodell för sommarens byxor. Det är strålande tycker jag! Bilderna är riktigt snygga. Det är helt klart positivt att jurister i syns andra sammanhang än de traditionella arbets-sammanhangen utanför rättssalen, där allmänheten oftast får en mossig, stereotyp och trist bild av jurister. En bild som inte är sann. Jag har sagt det förut och säger det igen: De flesta jurister är inte tråkiga! Vi är helt vanliga männsikor som råkar ha juridiska kunskaper.

Advokat Hanna Lindblom är delägare i advokatfirman Althin och sysslar med brottmål och familjerätt. Även på Althins hemsida ser man att hon har förmågan att bli bra på bild. Klicka på bilden för att förstora den.

Dagens räkneövning

"Nå barn: Sverige har 290 kommuner. Om var tredje kommun varslar 15 lärare, hur många dataspelsberoende analfabeter kommer att sitta i regeringen 2018?"

Det är Johan Jarnestad som hittar på så fantastiskt roliga text- och bildrutor på sidan "Namn och Nytt" i DN Kultur. Jag tycker det är sunt och klokt för den svenska folkhälsan att landets mest pretentiösa och torra dagstidning även har en hel sida humor. Det är det knappast alla som har.

Alcazar får klara sig utan mig

Egentligen hade jag denna onsdagskväll gärna gått på releasefesten av Alcazars nya platta tillsammans med Handelsekonom-journalisten, men jag är för trött för det. Jag orkar inte. Jag har gjort saker med jobbet två kvällar i rad och därmed inte tränat sen i söndags, så jag kände att jag behövde gå och träna och sen bara gå hem och ta det lugnt. Och med "ta det lugnt" menar jag såklart "blogga, kolla webbplatser, blogga, läsa tidningar, städa, blogga, plocka undan, diska, tvätta håret och bära ut sopor". Och jag misstänker att Alcazars releasefest kommer bli ett riktigt halabalo, så jag gör nog klokast i att stanna hemma. Jag är sen länge för gammal och för tråkig för att orka festa kanonkula på vardagarna. Det är ju en arbetsdag i morgon också, och bland det värsta jag vet är att sitta bakfull med skakigt huvud på jobbet. Det är riktigt obehagligt, och att gå på kanonkulefest med inställningen att man ska "ta det lugnt", det brukar bara bli en stor lögn för alla och en själv.

Ett sånt där flätat pannband som Fröken Hedlund har hade jag också när jag var åtta år gammal. Det är coolt, ska nog skaffa ett igen och ha på nästa juristkonferens. På Alcazars hemsida kan man lyssna på vissa av låtarna från det nya albumet.

En räddande html-ängel

Ni vet att jag var missnöjd med en hel del grejer i bloggens typografi efter att jag själv bytt header och blivit tvingad att byta till Bloggers nya verktyg för layout. Och stör jag mig på typografiska småsaker i layouten så känns det inte kul alls att blogga. Men så dök det upp en html-hjälte i kommentarsfältet, han kom från ingenstans och bara styrde upp min blogg helt och hållet! Rädderen i nöden heter HC Barregren och bor i Vadstena. Han har förklarat för mig hur jag i CSS ändrar textstorlek i högerkolumnen, gör länkarna understrukna, tar bort sök- och bloggerreklamremsan allra längst upp, får in mina annonser, lägger in en sökruta och gör texten i högerkolumnen mariginaljusterad. Jag hade absolut inte fixat att göra detta själv i CSS utan att Barregren serverat mig kod på silverfat.

Tack Mr Barregren, underbart att du tog dig tid att instruera mig! Bilden ovan är en del av hans egen blogg som heter Bums.nu och har fina fiskar i headern.

Omröstning: Bild i CV

"Är det någon som har läst igenom ditt CV?", frågade en juristkollega idag. Kollegan fick läsa och hon tyckte all text var bra, men hon hade synpunkter på bilden av mig själv. Att den kanske var lite för "party". Och grejen är så här, att från början hade jag bild nr 1 nedan i mitt personliga brev, men sen kändes det inte ärligt eftersom bilden är fem år gammal. Jag vill ju inte köra samma metoder som de äldre killarna på dejtingsajterna, de som lägger ut tio år gamla bilder på sig själva. Så då bytte jag till bild nr 2, och det är den bilden som kollegan fick se. Jag har verkligen ingen bättre bild på mig själv där jag ser hyfsat pråper ut, så därför blev det den. På alla andra bilder där jag har kavaj ser jag antingen tjock eller mongoloid ut, och det känns inte speciellt kul.

Vilken bild ska jag fortsättningsvis ha i mitt CV när jag söker jobb?
	Alt 1, trots att bilden är nästan 5 år gammal.
	Alt 2, trots att jag har nakna axlar.
	Ingen bild alls är det bästa!

Tack till alla och speciellt till fyra

"Hur går det med jobbsökandet då?", får jag frågor om varenda dag, och det är faktiskt oerhört skönt att folk verkar bry sig. Idag skickade jag iväg arbetsansökan nummer 50, och ställningen är fortfarande så att jag har gått på fyra intervjuer, varav ett ställe jag fortfarande väntar på besked från. Om jag inte får det jobbet hoppas jag verkligen att jag blir kallad till fler intervjuer snart. Det är nämligen 15 arbetsplatser som jag ännu inte hört något från, varken "ja", "nej" eller "platsen är redan tillsatt".

En sak som är intressant med att snart vara arbetslös är att det är speciellt fyra personer i min omgivning som engagerar sig extra mycket i mitt arbetssökande. De tipsar hela tiden om utannonserade tjänster, skickar länkar, klipper ut annonser, tipsar om byråer, hör sig för med sina egna kontakter, etc. Och jag är så glad och tacksam över att dessa människor ställer upp så otroligt mycket för mig och verkligen bryr sig om min arbetssituation. Utav dessa fyra är det endast en som hör till min närmaste krets av vänner och kollegor, vilket är extra roligt. Det känns som att jag inte fattat vilka toppenmänniskor jag har runt mig förrän det verkligen krisar, och då är dom där.

Jag fick även ett gulligt kort idag från en gammal kursare från Uppsala som bl.a. skrev "Jag är övertygad om att det löser sig, även om det nu känns lite tungt". Och sådan uppmuntran är såklart guld värd. Jag är också övertygad om att det löser sig, på ett eller annat sätt. Det värsta som kan hända är att jag tvingas flytta från min bostadsrätt och äta för alfakassans pengar i familjen hus i Älvdalen som står tomt. Och det skulle faktiskt inte vara så farligt. Det hade kunnat vara värre, betydligt värre.

Jag är inte sjuk och inte döende.

Den rätte för Gynning?

Ikväll tittade jag och Handelsekonomjournalisten på "Den rätte för Rosing". Vi drack även kvällste och åt kanelbullar och såg med ena ögat på Desperate Housewives. Det andra ögat vilade i min bloggs CSS-kod. Jag tycker synd om Linda att de där killarna var så slappa och oengagerade när de var i Prag. Och den där Jofre stör jag mig verkligen på, han verkar vara en sliskig skytmåns som inte kan hantera kritik på ett normalt och sansat sätt. Jag hoppas verkligen inte att han är den rätte för Rosing.

Den rätte för Gynning går ut på att Carolina Gynning ska hitta en man. Om det inte vore för den icke-skånska dialekten så kan man i alla fall ibland tro att det är Gynning som är programmets huvudperson. De är oerhört lika i vissa vinkar.

Bildbevis: Snö i Stockholm

Det snöade redan när jag vaknade i morse och sen trillade snöflingor ner från skyn i princip hela dagen. Och det märkliga är att snön låg kvar även när jag gick hem från arbetsdagens sista möte som slutade 19.30. Det är helt otroligt. Om man bortser från det stora snökaoset i oktober 2006 så har jag nog aldrig sett så mycket snö i Stockholm.

Det var jag och japanska turister som gick runt på Drottninggatan och fotade snö. Här ser ni tydligt att det ligger snö både på bänken och i trädet.

Vit kyrka och vit snö. Adolf Fredriks kyrka var omgiven av ett vitt snöland och jag trodde för ett ögonblick att jag gått rakt ut i Narnia när jag lämnade jobbet.

Inspiration är för amatörer

För att citera Jan Guillou som berättade kring sitt författarskap och vad som driver honom till att skriva bok efter bok, så drog han slutsatsen att "inspiration är för amatörer". Man måste se författarskapet som en yrke, och det är bara i början man hela tiden vill och kan vänta på inspiration, sen måste man skriva ändå - även utan att vara inspirerad. Och jag kan inte annat än att hålla med. Han är klok den där Guillou. Precis så är det att vara bloggare också.

Det första året är man inspirerad till varenda blogginlägg som skrivs och man letar noggrant och tålmodigt efter inspiration precis överallt. Det gjorde jag i alla fall, men så har man inte tid att hålla på i längden. Speciellt inte om man samtidigt har ett heltidsjobb, ett socialt liv och ett träningskort. Till slut får man skriva ändå, även utan att vara inspirerad. Så är det ofta för mig vissa dagar när jag kommer hem trött och hungrig vid nio på kvällen och har ingen som helst aning om vad jag ska skriva i bloggen, men lik förbannat vill jag ha ut minst tre blogginlägg ändå innan jag går och lägger mig. Och då går skrivandet knappast på inspiration - då handlar det enbart om rutin och att tänka snabbt. Inspiration är som sagt för amatörer.

Vinner verkligen La Voix?

Jag såg i någon webbpoll att de allra flesta svarat "Malena Ernman" på frågan "Vem tror du vinner finalen i Globen?" när det gäller Melodifestivalen. Näst flest röster hade Caroline af Ugglas fått. Jag gillade Malenas nummer, men EMD ser jag hellre som vinnare. Men i och för sig, varför inte skicka ett operanummer till Moskva? Kolla nedan, det är ju show och talang på hög nivå i alla fall.

Nästa person kanske jag skjuter

Jag vet inte om jag ännu uttryckt tillräckligt tydligt och tillräckligt många gånger i denna blogg vad förbannad jag blir när någon kallar mig för "modebloggare". Jag blir så arg att jag helt plötsligt har full förståelse för alla krig, våld och mord i hela världen, för det är dessa aggressioner som väller upp inombords när jag blir omnämnd som modebloggare. För ärligt talat, hur många inlägg om kläder hittar ni om ni skrollar nedåt? Nej, inte många alls. Att stämpla min blogg som modeblogg är som att alla inlägg som inte handlar om kläder i denna blogg, d.v.s. de flesta, inte alls räknas utan mer är som perentenser mellan de ytterst få inlägg som faktiskt handlar om kläder. Den som kallar min blogg för modeblogg kan knappast ha sett en riktigt modeblogg. Alltså en sådan som det finns tusen dussintal av och som faktiskt handlar om mode, trender och shopping - på riktigt. Och ska man man verkligen uttala sig om något som man inte vet något om? Nej, just det.

Även då min blogg inte är en modeblogg så har jag full rätt att ibland visa upp kläder ändå, utan att bli stämplad som modebloggare. Och denna gång tänkte jag visa tre klänningar från Asos som jag hittade när jag egentligen letade efter en helt annan klänning.

Nytt huvud i bloggen

Jag insåg själv att det blev ohållbart att ha kvar den gamla headern, men självklart lyssnade jag även på er läsare och era svar i pollen jag gjorde om denna bloggs layout. Jag har mått ganska psykiskt dåligt den senaste veckan över den gamla layouten faktiskt, den med titeln "En glamourprinsessas dagbok", och bilder på barbiedocka, bil, champagne och annat krafs. Och ni som gillar den rosa bakgrunden, njut så länge det varar, för om en vecka eller två ryker nog den också. Jag är numera för gammal, seriös och tråkig för att ha en rosa blogg, det är bara att inse.

Nu återstår endast att pilla lite med denna layout, och tyvärr är mina html-kunskaper så pass begränsade att jag inte fattar var i koden jag ändrar teckenstorlek på min sidebar. Det är för stor text där, jag stör mig oerhört. Och den fula ramen runt headern skulle jag också vilja ha bort.

Söndagsmiddag: Ruccolatallrik med kanin

Jag gav de där förbannat äckliga morotsbollarna en chans till, det tar emot att slänga mat. Men trots att jag denna gång hade en väldigt smakrik crème fraiche med franska örter med på tallriken så smakade bollarna förjävligt ändå. Senare ikväll ska jag äta en stor chokladkanin som jag fick av Handelsekonomjournalisten igår, som kompensation för något sen ankomst. Det andra på tallriken är ruccola, tomat, champinjoner, brieost och svarta bönor.