Det stora klänningsproblemet

På lördag ska jag på bröllop och behöver då en klänning. I mina garderober har jag sammanlagt runt 50 glammiga klänningar som jag endast använt en eller två gånger var. Det finns flera klänningar i min samling som jag skulle vilja ha på mig, men det stora problemet är att samtliga klänningar är i storlek 36. Denna storlek passar inte längre på mig. Jag behöver storlek 38. I min ägo har alltså inte en endaste klänning som jag kommer i. Det enda jag har i 38 är en svart som jag köpte inför nyår och det passar ju inte riktigt på ett sommarbröllop. För en tid sedan startade jag därför den stora kampen med att hitta något att ha på mig på lördag.

Först gick jag igenom samtliga butiker i Mora men hittade inte en endaste kandidat. Då beställde jag en klänning från Asos, men när den kom så kändes det inte bra. Jag kände mig för påklädd och den var för lång. Jag beställde då en annan klänning från Asos som förhoppningsvis anländer senast dagen innan bröllopet, men jag vågar inte lita på att den passar. Jag måste ha en plan B. Så i lördags åkte jag till Borlänge och inventerade den underbara butiken Alexandras Brud och Fest. Tyvärr fanns de flesta knälånga klänningar, som inte var svarta eller i nån annan mörk färg, i storlek 36. En klänning i 38 passade dock perfekt på mig. Den var jättefin i modellen men tyvärr var den ljusaprikos, vilket inte riktigt klär mig. Jag spenderade därefter hela söndagen på Kupolen i Borlänge och gick igenom varenda butik i hela shoppingcentret för att prova fram en klänning. Tror ni det gick bra? Nej, det gjorde det inte. Det var helt omöjligt att skaka fram en klänning som passar på ett bröllop och som även passar mig i både färg och form.

Igår kväll var jag på väg att ge upp. Jag orkade inte leta längre och var ganska sänkt. Jag hade nästan lust att ringa till värdinnan, gråta och vara ärlig och säga som det är. Att jag inte kan komma på hennes bröllop för att jag inte har något att ha på mig och har vuxit ur hela min garderob. Att hon kan bjuda in någon annan istället som faktiskt kommer i sina kläder och som därmed inte har blivit för fet för att gå på bröllop.

Idag på lunchen har jag dock i panik köpt ett tygstycke i någon slags bomull som kan liknas vid en klänning. Den  går att dra igen i ryggen utan problem och den sitter uppe. Färgen är bra och det bildas inte överdrivet många veck i tyget eller i mitt underhudsfett när jag har den på mig. Det bomullsaktiga tyget känns dock inte helt klockrent för en bröllopsfest. Men detta är min plan B som får duga, i brist på annat. Fast hela situationen känns bara så tragisk. Om räknar ihop inköpsvärdet på alla klänningar i min garderob, de som jag nu inte längre kan ha, så handlar det om ca  40 000 kr. 

Ryska tanter med svensk text

Möhippa för Hannah del 2

Efter lunch poserade bruden glatt på röda mattan framför limousinen, det var snart dags för avfärd.


Vi stoppade in oss själva och dunken i bilen. Den där dunken var med hela dagen. Bruden, som är klok nog att vägra dricka HB eftersom hon inte vill bli blind, trodde det var hembränd sprit. Vi andra vi andra visste att det bara var vatten.


Färden gick från Älvdalen mot Mora. I limousinen hade vi allsång med stereon på högsta volym.


Eftermiddagens första anhalt var Moras gocartbana. Jag svängde och åkte så mycket att jag dagen efter knappt kunde röra armarna av träningsvärk.


Brudens tärnor hade valt ut hennes outfits för dagen. Här är den klänning hon fick köra gocart i.  


Därefter var det dags för champagneprovning. Vi provade två mousserade viner och en champagne som alla hade tillverkats på olika sätt, d.v.s. med de tre vanligaste metoderna.


Brudens nästa outfit i form av lång paljettklänning var grym. Alla kläder var inhandlade på second hand. 


In i bilen igen och mot nästa resmål.


Här ser ni en av tärnorna som tillsammans med fyra andra tjejer satte ihop en fantastiskt rolig möhippa.


Vi åkte så mycket limousine att jag blev ganska van vid att en limo hela tiden stod och väntade på oss. På måndag morgon tyckte jag nästan att det var lite märkligt att ingen limousine stod utanför dörren för att hämta upp mig.


På restaurang Strand i Mora åt vi trerätters middag. Jag åt champinjonsoppa till förrätt.


Jag brukar äta lunch på Strand ganska ofta men att vara där med ett möhippegäng hör inte till vardagen direkt.


Till varmrätt åt jag lax, vilket jag i princip alltid brukar äta när jag äter ute. Lax eller röding brukar det bli.


Vår chaufför Willy åt också med oss på Strand. Det var alltså 15 galaklädda tjejer och en man runt bordet.


Egentligen var jag proppmätt och orkade knappt äta halva varmrätten. Men glass med maränger och chokladsås gick ner ändå.


Efter middagen gick färden tillbaka mot Älvdalen. Det var allsång nästan ända fram till Älvdalen, men sen blev alla lite trötta. Även bruden var trött men vi lyckades ändå få in henne på Dalagatan. Men dunken fick stanna utanför. Vi fick inte ta in den även då vi övertygade vakterna om att det bara var vatten.

Fantastiskt dåligt av Posten

Idag har jag varit ilsken och arg hela dagen. Jag är nämligen i bråk med Posten om leveransen av post till min lägenhet. För mig är det helt ofattbart hur en så stor och erfaren statligt ägd inrättning som Posten kan funka så dåligt. Jag har aldrig haft problem med postgången förut men nu är det verkligen katastrof, det är liksom nytt rekord i icke-service och idioti. Det är följande som har hänt.  

Eftersom man enligt lag är tvingad att vara folkbokförd på den adress där man bor, d.v.s där man har majoriteten av sin nattsömn, så är jag tvungen att vara skriven i Mora. När jag flyttade till Älvdalen i augusti så skrev jag mig där, men nu har jag sedan fem veckor tillbaka varit skriven i Mora. Jag gjorde då en helt vanlig adressändring som innebär att min folkbokföringsadress ändras. Jag beställde ingen eftersändning eftersom jag inte kände att jag hade behov av det. Det är nämligen bara två bolag som sänder post till mig, som alltså inte är en myndighet som alltid skickar till ens folkbokföringsadress. Det handlar om tidningar från ett förlags prenumerationsservice och fakturor från ett telekombolag. Resten av all direktadresserad post jag får är endast reklam och den vill jag mer än gärna vara utan. Jag får nämligen väldigt mycket direktadresserad reklam eftersom jag ligger med i en massa sändlistor sen jag var storbloggare. Därför gjorde jag ingen eftersändning utan hörde av mig direkt till de två bolagen och meddelade dem min nya adress. Jag var väl medveten om att den post som därefter adresseras till min adress i Älvdalen, d.v.s. all reklam, inte kommer att levereras utan gå åter till avsändaren.

Det jag märkte ganska snart var att det inte kom några tidningar till mig. Jag hörde av mig vid flera tillfällen till förlaget och försäkrade mig om att de verkligen skickade tidningar till den nya adressen, vilket de försäkrade mig om att de gjorde. Men det kom inga tidningar. Det kom ingen post alls och jag försökte till slut att skicka ett brev till mig själv, som inte kom fram. Något var ju uppenbarligen galet. Till saken hör också att jag inte har något brevinkast på min dörr, men detta skulle inte vara något problem. Mina grannar på samma våning har nämligen inte heller något brevinkast på sin dörr, men de har gjort upp med brevbäraren om att posten ska läggas på ett annat ställe i trapphuset. Jag hörde av mig till mina grannar och frågade om det var okej att min post också lades där, vilket var ok. Innan jag gjorde en adressändring pratade jag därför personligen med den enda brevbäraren i kvarteret och meddelade att han kunde lägga min post på samma ställe som mina grannars. Jag talade om vad jag hette och detta skulle inte vara några problem alls enligt brevbäraren.

När det nu gått snart fem veckor och jag fortfarande inte fått ett enda brev så ringde jag till posten för att reda ut det hela. Något måste ju uppenbarligen vara fel vad gäller postgången. Hör och häpna när jag får till svar av Posten, att anledningen till att min post inte levereras till mig, det är för att "de antagligen inte har fått någon information om att jag bor där". När jag då förklarade att jag har gjort en adressändring och varit folkbokförd på adressen i över en månad så fick jag till svar att de "inte kollar folkbokföringen på Posten". Jag frågade då vad som krävs för att de ska börja leverera min post till min adress, om det är någon speciell blankett jag behöver fylla i eller om det räcker med information per telefon om att jag faktiskt bor där jag är skriven, så fick jag motfrågan "Men har du inte gjort någon eftersändning?". Jag förklarade då läget, ett jag inte har gjort det och varför, och berättade att jag visste att det skickats flera försändelser i mitt namn till min nya adress som inte kommit fram. Då säger den trötta på människan på Posten "Men du har ju inte gjort någon eftersändning". Som om det skulle vara ett krav för att post som skickas till min folkbokföringsadress ska komma fram? Är det inte det man betalar för när man köper ett frimärke? Alltså att brevet i fråga ska levereras via Posten till den adress som står på kuvertet? Jag förstår såklart att Posten väldigt gärna vill att precis alla människor som flyttar till ny adress ska köpa en eftersändning för 600 kr. Men detta kan ju omöjligt vara ett krav för att få sin post levererad, som redan från början är adresserad till den nya, rätta adressen? Menar de att alla brev ska gå via en eftersändning det första året? Jag tror faktiskt inte det är tänkt att det ska funka så. Att adressändra ska vara avgiftsfritt. När jag då frågade rakt ut vad det är som krävs av mig för att de ska få information om att jag bor där jag bor, om de menar att de krävs en eftersändning, så fick jag bara mummel till svar. Att de skulle kolla upp det hela och ringa tillbaka till mig etc. Men tror ni att någon har ringt? Nej, jag har fått ligga på och har ringt Postens kundtjänst flera gånger för att försöka få information om vad det är som krävs för att min post ska levereras till mig. Som det är nu så verkar min post inte ens nå brevbäraren "eftersom Posten inte har någon information om att jag verkligen bor där". 

Nu har myndigheter och försäkringsbolag börjat höra av sig till mig på arbetstid på mitt mobilsvar. Jag har ju mobilen på ljudlös när jag jobbar så jag hör inte att det ringer. Myndigheterna är sura och upplyser mig om att de skickar brev till min folkbokföringsadress som går åter till avsändaren. De upplyser mig även om att jag är skyldig att meddela dem korrekt adress om jag inte bor på min folkbokföringsadress. Detta är bara så stört. Jag vill bara få min post levererad till min nya adress, men det verkar vara en omöjlighet eftersom Posten så snuskigt gärna vill tjäna pengar på eftersändning. Men jag tänker inte ge mig i denna fråga. Jag har rätt att få min post. 

Möhippa för Hannah del 1

Bruden blev kidnappad från sitt hem vid halv nio på morgonen och strax därefter utbringades en första skål, som knappast blev den sista.

Champagnefrukost på en av tärnornas glasveranda.


Dagens dresscode var "gala". Jag hade på mig en blåglittrig vadlång klänning som jag köpt i Miami för 12 år sedan. På bilden saknas mina svarta balhandskar.

Jag vet att det är väldigt mycket jobb bakom en möhippa. Det tar tid och energi att få fram ett program som funkar och sen ska man genomföra det hela. Som vanligt var det brudens tärnor som ordnade möhippan. En av fem hjärnor som gjort en fantastisk insats är tjejen ovan, brudens svägerska och arbetskollega Malin. Själv var jag väldigt glad över att få vara med på en möhippa som jag själv inte är med och ordnar. Förra våren blev det ju fyra stycken för min del. 

Hela dagen, från morgon till kväll, färdades möhippan i denna vita limousine. Chauffören är bilens ägare, Willy från Klitten.


Vi var ganska många tjejer som tryckte ihop oss i limousinen men det fanns plats för oss allihopa. Musiken gick på högvarv och champagnen flödade.


Första anhalt var stallet på Näset. Bruden fick mocka en box, rykta en häst och sadla och tränsa en häst.


I ridhuset fick bruden rida runt och beskåda de lappar som hölls upp. Lapparna föreställde en kropp där brudens ex pojkvänners huvud hade klippts in på kroppen. Sedan blev det ridlektion med både skritt, trav och galopp.


Färden gick sen till tingshusparken. Bruden hade fått på sig träningskläder och fick med en danslärares ledning öva in en koreografi.


Bruden fick sen svara på frågor om sin man och om sig själv, vad hon trodde att hennes blivande man hade svarat på samma frågor. Hon fick en pärla för varje rätt svar, vilka träddes på tråd och blev ett armband. Efter många skratt hade hon fått ihop ett armband.


Jag tyckte det var riktigt skoj att få träffa andra tjejer som bor eller har bott i Älvdalen, jag som inte känner överdrivet många där. Jag hade bara träffat tre av brudens vänner förut. Resten av sällskapet var för mig nya ansikten.


Dags för dansuppvisning på scenen. Vi tjejer hade medan bruden duschade efter ridningen annonserat ut på våra Facebooks att det var dansuppvisning i tingshusparken ett visst klockslag. Då var det bara att köra.


I parken åt vi lunch och drack Irish coffee. Sen gick färden vidare. Fortsättning följer.

En grym helg i Mora

I helgen har jag haft besök av tre tjejer, en från Venjan och två från Stockholm. Vi hade många punkter på agendan och lyckades avverka den ena punkten efter den andra. Det huvudsakliga syftet för denna weekend var att planera Saras bröllop. De två närvarande tjejerna från Stockholm ska nämligen vara hennes brudtärnor och jag har sedan länge varit hennes informella bröllopskonsult. Vi har även spenderat en del tid på gågatan och provat kläder i samtliga butiker i hela Mora, samt varit på vårmarknad på Mora Spasalong. Förutom bröllopsmöte och en massa shopping har vi även fikat på Kaffestugan, tagit take away från Strand och avslutat med utgång på Ljungbergs. En perfekt helg i Mora, med andra ord. Vi hade så himla roligt och jag längtar tills nästa gång jag får besök. Det som var extra roligt denna helg var att jag fick träffa Annika. Jag och Annika har förut varit aktiva i samma förening men senast jag träffade henne var hon 12 år gammal. Det var så kul att se henne igen, samma tjej, fast nu är hon vuxen.

Från vänster: Den blivande bruden Sara, brudtärnan Annika och brudtärnan Veterinären.


Jag har slabbat upp min förrätt på tallriken. Av någon anledning blir det alltid snyggare när restaurangens personal lägger upp maten på tallrik.


Det var en mycket solig men något blåsig lördag vi fick i Mora. Fast man ska ju inte klaga, det hade kunnat spöregna.


Veterinären (i blått) brukar gnälla över att jag alltid lägger upp dåliga bilder i bloggen på henne. Enligt hennes åsikt alltså. Jag förstår inte alls vad hon menar. Hon är ju en hur fin tjej som helst.


Vi laddade upp med Fireball-whisky, Amarulla, rosébubbel och rödvin innan vi gick till Ljungbergs och drack drinkar och shots. Nej mamma jag skojar bara. Vi drack inte så mycket. Men det blev i alla fall en toppenkväll.

Stan möter landet, del 2

Älvdalingen: Är dom i lag eller?
Jag: Eh... nej dom tränar nog mest styrketräning tror jag.
Älvdalingen: Nej, men alltså om dom är i lag?
Jag: Fotbollslag?
Älvdalingen: Nej!
Jag: Hockeylag? Nej dom tränar på samma gym som jag!
Älvdalingen: Nej, jag menar alltså om dom är ihop?
Jag: Som ett kärlekspar?
Älvdalingen: Ja precis.
Jag: (tystnad)

Brunch på Engelen i Gamla stan

I söndags efter att jag släpat mig upp ur sömnen begav jag mig till Engelen i Gamla stan. Där mötte jag upp mina vänner Skatterättsjuristen och den bloggande Malin. Det var så roligt att se tjejerna igen. Som jag hade längtat. På Engelen serverades en gigantisk brunch som hade allt. Det var mer som en festbuffé än som en brunch. På bufféborden fanns pastasallader, lax i olika former, kallskuret kött, korv, köttbullar, potatis, ostar, äggröra, olika slags bröd, en kak- och muffinsbuffé, fruktsallad, pannkakstårta, våfflor, pajer, en massa sötsaker och godis. Det enda som egentligen var lite dåligt var att dryck inte ingick i priset. Man förväntar ju sig på en brunch att det ingår kaffe, te, juicer och allt annat som serveras på en vanlig hotellfrukost. Men inte på Engelen. Där kostade brunchen 300 kr/person och man fick betala extra för varje glas juice och varje kaffe. Men för min del vägde brunchmaten och det trevliga sällskapet upp. Jag själv vägde nog också några kilo extra när jag gick därifrån.

Trerätters lördagsmiddag på Hotellet

Fröken Falun och Fröken Leksand. Vi var fyra tjejer som i lördags besökte restaurangen Hotellet på Östermalm i Stockholm. Här ser ni Förskolläraren och Veterinären, som denna kväll kunde representera varsin ort i Dalarna.


Jag beställde pilgrimsmussla med anklever till förrätt. Något skeptisk till anklever var jag dock när jag gjorde beställningen, men det var jättegott.


Även norra Dalarna hade representanter på plats. Här är Fröken Mora och Fröken Älvdalen. Vilken beige och dålig bloggare jag är som glömde fota den fina huvudrätten. En sån sak ska inte behöva hända när kameran ligger bredvid tallriken.


Det är en riktigt bra grej att kunna få tre små desserter istället för en större. Jag beställde in äppelkaka, hallonsorbet och någon geléaktig choklad med macaroon.


I damrummet på nedre plan var det något mer dämpad belysning än i den mycket ljusa restaurangen. Detta blev en mycket trevlig och svettig kväll.

Bedrägeri och försök till bedrägeri

Idag har jag gjort två stycken polisanmälningar. Jag har blivit utsatt för brott i form av ett fullbordat bedrägeri och ett försök till bedrägeri. Kanske har jag även blivit utsatt för fler bedrägerier utan att jag vet om det ännu. Jag upptäckte detta idag när jag fick en kopia på en kreditupplysning som tagits på mig via Kreditkopia. Det var ett telekombolag som tagit kreditupplysningen vilket jag tyckte var väldigt konstigt eftersom jag inte beställt eller köpt något från detta telekombolag. Jag ringde upp dem och fick veta att det i söndags morse, medan jag låg och sov, tecknades två telefonabonnemang i mitt namn. Abonnemangen var tecknade på mitt personnummer fast på ett telefonnummer som jag inte alls kände igen. Personen jag pratade med sa att mitt körkort hade använts vid registreringen, men det kan inte vara så eftersom jag hade mitt körkort hemma i handväskan när jag sov i söndags morse. Någon måste ha fotat av mitt körkort, förfalskat ett sådant eller helt enkelt använt mitt personnummer rakt upp och ner. Om jag inte hade kollat upp denna kreditupplysning och upptäckt bedrägeriet finns det risk för att jag hade upptäckt det först när kronofogden eller något inkassobolag skickat ett betalningsföreläggande hem till mig på min folkbokföringsadress.

Efter att jag rett ut detta angående telefonabonnemangen så kom jag på att jag för två månader sedan fick en annan kopia på en kreditupplysning. Jag loggade in på Kreditkopia för att kolla vilket bolag som hade gjort denna kreditkoll. Det visade sig att det var ett bolag som tillhandahåller lån via sms som gjort kontrollen. Jag ringde upp bolaget för att fråga varför de tagit en kreditupplysning på mig och det visade sig att någon hade försökt ta ett lån i mitt namn, med mitt personnummer och på min adress i Älvdalen. Detta lån hade dock, som tur var, inte beviljats trots att jag var kreditvänlig. Bolaget hade nämligen fattat misstankar om att det kanske var fråga om bedrägeri. Låneinstitutet uppmanade mig att polisanmäla detta vilket jag idag har gjort, både bedrägeriförsöket och bedrägeriet.

Det som är bra med bedrägeriförsöket hos låneinstitutet är att de faktiskt har ett kontonummer till den som försökte ta ett lån i mitt namn, alltså det kontonummer som hon eller han ville ha pengarna insatta på. Då kan det ju bli lite enklare för polisen att spåra denna människa, i jämförelse med att endast ha ett oregistrerat telefonabonnemang att gå på. Mina förhoppningar om att polisen ska lösa detta är dock ganska små, men nu har jag i alla fall anmält händelserna och har snart papper på det, så om det trillar in betalningsuppmaningar från företag jag inte handlat av så blir det förhoppningsvis lite enklare att bestrida dem. Idag har jag även spärrat mitt personnummer hos Kreditkopia och ska även ringa till de andra större kreditupplysningsföretagen och göra detsamma där. Då meddelas det till det bolag som gör kreditkollen att det antagligen handlar om bedrägeriförsök. Det dumma är dock att jag själv inte kan handla något på faktura eller avbetalning så länge spärrarna finns, då måste jag först spärra upp mitt personnummer. Men det får det vara värt. Hellre det än att få en massa betalningskrav som jag måste bestrida. De kreditupplysningsföretag där jag kan spärra mitt personnummer är är förutom Kreditkopia även Soliditet, Business Check, Syna, UC och Decidas.  

Det jag lärt mig av detta är att fortsättningsvis vara försiktigare med att lämna ut mitt fullständiga personnummer. Man behöver faktiskt inte skriva hela sitt personnummer på de babs-kvitton man signerar, det räcker med de sex första siffrorna. Och om den som tar betalt själv vill kolla mitt leg och skriva dit mitt personnummer så får de gärna kolla min bild på körkortet, men sen ska jag be om att få skriva dit mitt personnummer själv, men utelämna de fyra sista siffrorna. Att någon servitör eller ett butiksbiträde tillåts gå iväg med mitt kontokort och körkort är hädanefter fullständigt uteslutet.

Trerätters fredagsmiddag på East